söndag 16 september 2012

Whit Stillman var bättre förr.


Jag såg "The Last Days Of Disco" i våras. Det var den sista av Whit Stillmans första tre filmer jag hade kvar att se, och när eftertexterna började rulla var jag mer övertygad än någonsin om att Stillmans genialitet. Både "Metropolitan" och "Barcelona" var fantastiska filmer. De förvaltade Woody Allens arv och banade väg för Noah Baumbachs tidiga karriär. Det var neuroser, bitska repliker och den amerikanska övre medelklassens diskreta charm. Men "The Last Days Of Disco" var faktiskt ännu bättre. Även om jag inte har någon direkt relation till disco eller tiden filmen utspelar sig i kunde jag verkligen känna igen mig. Det var ju inte bara en skildring av yuppies och disco, det var en skildring av att vara ung, ta sig själv på väldigt stort allvar utan att nödvändigtvis känna sig själv särskilt bra, om de där åren då man snubblar sig genom livet, innan man funnit fast mark att stå på. När jag sett klart den skickade jag meddelanden till en utvald skara vänner och bekanta och bad, nej, bönföll dem att se den. Det gör jag sällan efter en film.

Tyvärr går det inte att säga detsamma om Stillmans senaste, den länge efterlängtade "Damsels In Distress". Filmen är en besvikelse, stundtals direkt obegriplig. Visst anas det Stillmanska hantverket i vissa enstaka scener, det finns inslag av briljant dialog, men det är korta ljusglimtar i en sörja av överdrivna karaktärer, skämt som faller platt, intriger som inte går att ta på allvar och en allmän känsla av förvirring. Vad var tanken här egentligen? Det är inte tillräckligt trovärdigt för att fungera som igenkänningshumor, inte tillräckligt roligt för att funka som renodlad scewballkomedi, inte tillräckligt engagerande för att vara drama, och det är för långt mellan de intelligenta replikskiftena för att de ska vara riktigt värda att vänta på. Eller är det mig det är fel på? Är mina kunskaper om amerikanska universitetstraditioner för begränsade för att jag riktigt ska förstå? Har jag missat något väsentlig detalj som krävs för att till fullo greppa filmen? Jag vet inte. Som det är nu önskar jag att "Damsels In Distress" aldrig hade gjorts. Den är en tråkig bläckplump i ett i övrigt perfekt CV.

Jag vet inte om Levan Akin var ute efter att imitera Whit Stillman när han regisserade "Katinkas Kalas", men den har onekligen en ganska Stillmansk känsla över sig. Den handlar om samma sorts människor - kulturell elit, vältaliga, snygga kläder, genomtänkta åsikter, kaotiska neurosbubblande insidor - och delar också in filmen i olika kapitel, precis som Stillman nu senast i "Damsels In Distress". Tyvärr är inte "Katinkas Kalas" heller särskilt bra. Det finns potential. Storyn är inte dum. Ett kompisgäng bestående av självcentrerade kulturarbetare firar födelsedagfest på ett stort gods på landet. Festen kraschas av Linda, som jobbar som programledare för ett frågesportprogram i teve. Hon kan inte alls koderna, stämningen blir pinsam och till slut direkt obehaglig. Det som sänker filmen är dialogen i kombination med undermåligt skådespeleri. Allt är väldigt tidsbundet, gästerna på festen snackar HBO-serier och dagsaktuella politiska frågor, men allt uttalas som om det vore en Bergman-film från femtiotalet. Alla tilltalar varandra vid namn i tid och otid, och onaturliga pauser följer efter varje replik. Det blir till slut bara plågsamt att titta på. Lite sorgligt faktiskt, för filmen har massor av potential och det här är verkligen den sortens film som borde funka bra att göra i Sverige. Nästa gång, kanske.

Inga kommentarer: