Dags för omläsning av Gentlemen.

 Galet, men det är nog ganska exakt femton år sedan jag läste "Gentlemen". Jag var sexton (eller eventuellt sjutton, minnet sviker) och vi fick boken som läsuppgift av vår Text-lärare L-G. Jag var skeptisk. Mina preteenår hade jag ägnat åt att gräva ner mig i fantasyns bloddränkta jord. Den enda någorlunda samtida roman jag läst då var PC Jersilds "Barnens Ö", som jag förvisso tyckte väldigt mycket om, och som sådde det frö som senare skulle få mig att flytta till Stockholm. Jag hade alltså inga förväntningar på "Gentlemen". Det var en skoluppgift i mängden. Men den blev verkligen ett uppvaknande, på flera sätt.

Den var ju spännande. Jag fann mig själv vaken om nätterna, oförmögen att lägga boken ifrån mig, på samma sätt som jag varit oförmögen att lägga ifrån mig "Sagan Om Drakens Återkomst"-böckerna av Robert Jordan några månader tidigare. Den var ju inspirerande. Jag ville också leva Henry Morgans och Klas Östergrens liv. Stockholm hade jag sett, men nu ville jag se mer. Ville uppleva Hornsgatans trafik och smuts, gränderna, livet som jag anade pågick där bortom Drottninggatans och Gamla Stans turistbrus. Och allt det där andra fascinerade mig också. Leo Morgans poesi - jag ville också skriva dikter om blommor! - jazzbandet Bear Quartet - fanns det inte ett rockband som hette så, hade Klas Östergren tagit namnet från rockbandet Bear Quartet eller hade rockbandet tagit sitt namn från Klas Östergren? Det fanns så många frågor, så många vägar som ledde vidare.

Från och med "Gentlemen" läste jag inte längre fantasy.
 Och jag var nog en av få i min klass som faktiskt läste ut boken.

Nu är det snart dags för en omläsning. Jag vill ha den någorlunda färskt i minne när filmatiseringen har premiär, och jag vill framförallt se om den håller samma klass så här femton år senare. Jag är nu betydligt äldre än Klas Östergren var när han skrev den. Kanske framstår historien bara som hopplöst pojkrumsromantisk idag? Förhoppningsvis inte.

Just filmatiseringen är ju också ett kapitel i sig. Jag kan inte minnas när jag senast hade så höga förväntningar på en film eller tv-serie. Mikael Marcimain är en stor favorit bland samtida svenska regissörer, jag kan inte tänka mig någon som bättre kan trolla fram 70-talets Stockholm på film. För några veckor sedan annonserades det efter statister, men jag missade tyvärr audition. Synd, för det hade varit kul att få posera lite i tidstypiska kläder och få lite inblick i inspelningen. Nu i helgen fick jag höra att en kompis faktiskt jobbar med inspelningen av just "Gentlemen", så jag kanske har chansen ändå.